lovingkindness

Två psykologer, Philip Zimbardo (japp, han den kände, som låg bakom The Stanford Prison Experiment) och John Boyd, har skrivit en bok om människors olika inställning till tid. De hävdar att man kan identifiera sex grundläggande inställningar till tid. Varje enskild individ kan sedan graderas i var och en av dessa sex grupper, för att få en bild av den enskildes totala inställning till tid.

De sex grupperna är uppdelade i par, två för dåtid, två för nutid och två för framtid. Grupperna är:

• Past-negative - man uppehåller sig mycket i negativa/traumatiska minnen från det förflutna
• Past-positive - man tänker mycket tillbaka på "the good old days" och vurmar för det traditionella
• Present-fatalistic - man upplever att man inte kan påverka sin livssituation
• Present-hedonistic - man söker maximera njutning och nöjen i nuet utan tanke på morgondagen
• Future - man planerar för morgondagen och tänker noga igenom konsekvenser av handlingar
• Transcendental-future - man har en (i grunden religiös) inställning till livet som en kortare fas innan något större och evigt

Genom att gradera försökspersoner i dessa sex olika grupper kan man göra prediktioner av hur dessa människor kommer att bemöta vissa situationer, lyckas i livet, hur de mår osv. Denna kunskap går naturligtvis även fint att utnyttja för att förändra sina negativa beteenden - i detta avseende är Zimbardos & Boyds bok faktiskt mycket av en självhjälpsbok.

Så långt föga nytt alltså (okej, de hävdar att detta är revolutionerande upptäckter, men det är trots allt fortfarande "bara" korrelationsbaserad psykologi för en utomstående ;-). Det spännande för någon intresserad av buddhism kommer nämligen i en passage om huruvida de sex grupperna nämnda ovan är uttömmande eller ej. Det visar sig då att det finns en grupp till:

Another present-oriented time zone can be called the Holistic Present. It involves training to live one's life in the present moment and to include past and future in an expanded state of focus on the present. Such a time sense is central to Zen Buddhism, and Zen meditative practices are one means of achieving this unique state of consciousness.

Här hade det kunnat bli spännande, men så får vi veta att denna aspekt tyvärr inte utforskats vidare:

Because it is less common in western than eastern cultures and is rather vague in its components, we did not include it [...]. Nevertheless, it is an important time zone and one very different from the two present zones we have studied - hedonism and fatalism.

Detta till trots återkommer de till denna inställning när de i mer detalj beskriver de sex ovan nämnda grupperna:

The holistic present reflects neither the pleasure-seeking of present hedonism nor the cynicism and resignation of present fatalism. [...] Many Western philosophers and theologians have written about it as something of an ideal. [...] The past and future are abstractions, mental constructions that are subject to distortion, wishful thinking, and the psychological disorders of depression, anxiety and worry. The holistic present is a healthy perspective to have.

För att summera: Den inställning till tid som man kultiverar inom fr a buddhistisk meditation har inom psykologin visat sig vara en mycket hälsosam inställning. Man undviker onödig oro utan att för den sakens skull drömma sig bort eller förbli passiv. För den som har läst en buddhistisk bok är detta i princip identiskt med hur många lärda buddhister vill förmedla det buddhistiska sättet att leva.

Om man är intresserad av denna forskning kan man med fördel läsa The Time Paradox. Man kan också göra testet (ZTPI - Zimbardo Time Perspective Inventory) som visar vilken inställning man har till tid. Detta test finns i boken samt på bokens webbplats. Övningar för att justera sin inställning till tid finns i boken. Den intresserade kan notera att författarnas egen uppfattning är att man bör ligga lågt på past-negative och present-fatalism, i mitt på transcendental-future och med högre markeringar på future, present-hedonism och past-positive. Eftersom holistic-present inte tas upp vidare finns det inga övningar för att tillgodogöra sig denna nyttiga inställning till livet och tid. Den intresserade får väl istället plocka upp en bok om buddhistisk meditation... :-) I väntan på att fler recensioner ska dyka upp här kan jag t ex rekommendera Mindfulness In Plain English av Bhante Henepola Gunaratana. Den är en riktig klassiker och finns dessutom att hämta hem som PDF helt gratis här.

Med metta,
Henrik

Det var längesen jag skrev något här, men nu är jag tillbaka. Stort tack till alla er som skriver fina kommentarer, oavsett ämne, i min blogg. Ni är bra!

Jag har läst en hel del böcker sedan sist, så det kommer fler recensioner framöver. För denna gång blir det ett kort inlägg dock, ett par fina rader som jag fastnade för från Dammaphada, en liten samling verser uttalade av Buddha i olika sammanhang:

O let us live in joy, in love amongst those who hate!
Among men who hate, let us live in love.

O let us live in joy, in health amongst those who are ill!
Among men who are ill, let us live in health.

O let us live in joy, in peace amongst those who struggle!
Among men who struggle, let us live in peace.

O let us live in joy, although having nothing!
In joy let us live like spirits of light!

[Dammaphada 15:197-200]

Med metta,
Henrik

En bra grej med att ha semester är att man hinner lägga in lite utfyllnad på sin blogg... eller? ;-)

Här är ännu ett citat jag tycker om:

Namo Tassa Bhagavato Arahato Samma Sambuddhassa

Som vanligt när det gäller Pali figurerar flera olika stavningar och samman- eller särskrivningar, och jag besitter inte kunskap att döma om någon är mer rätt än någon annan. Förekommer gör så t ex också:

Namo Tassa Bhagavato Araham Sammasambuddhassa

Betydelsen uttydes i alla fall på engelska ungefärligen "Homage to the Blessed One, Perfectly Enlightened by Himself". Vi bryter ner det i sina beståndsdelar:

• Vördnad (Namo) - frasen är avsedd att uttrycka vördnad för Buddha eftersom han fann upplysning och valde att ägna resten av sitt liv åt att sprida kunskapen om hur man når dit, så att vi än idag kan få hjälp av hans metoder.
• Välsignad (Bhagavato) - Buddha refereras vanligen till som Den Välsignade i Tipitaka, vilket var en vanlig titel på en religiös guru i Indien under hans livstid.
• Ädel (Araham) - Den som har renat sitt sinne från de mentala föroreningarna (fr a girighet, hat och villfarelse) och lever i enlighet med den ädla åttafaldiga vägen, har nått totalt uppvaknande och därmed Nirvana, kallas inom buddhismen för en arahant, och refereras till med denna titel.
• Den Perfekt Upplyste (Sammasambuddhassa) - Titel på någon som blivit arahant utan hjälp av lärare eller existerande tradition, d v s helt på egen hand. Med andra ord en titel som normalt anses reserverad för Buddha Sakyamuni i vår tid.

Vad jag förstått (men min Pali är tyvärr i princip obefintlig) är Tassa endast en preposition som visar vart vördnaden riktas.

För den som tyckte detta var kul rekommenderar jag en titt här eller här. :-)

Med metta,
Henrik

Phra Farang (ungefär "västerländsk munk") är boken om 45-åriga Peter Robinson som ger upp sitt liv som affärsman i London för att bli buddhistisk munk i Thailand, skriven av honom själv. En öppen, ärlig och varm berättelse om allt vad det innebär att lämna sitt gamla liv i väst för något till stor del okänt i ett många gånger mycket annorlunda land. Boken behandlar Phra Peters tio år som buddhistisk munk i olika thailändska kloster, hans tankar kring vad livet där innebar, utgjordes av, om sina ups and downs, tvivel, humoristiska episoder och mer. När han till slut lämnar munklivet är det för att kunna samla in pengar (en buddhistisk munk får inte befatta sig med eller tjäna pengar) till ett nystartat projekt, Student's Education Trust (SET), som syftar till att ge fattiga thailändska ungdomar möjlighet att studera och utbilda sig. Ett mycket fint initiativ, vars framväxt också beskrivs i boken. Kort sagt är detta en bok att sluka för alla intresserade av buddhism eller livet som buddhistisk munk. Rekommenderas varmt!!

The Essence of Buddhism av Jo Durden Smith finns lätt att få tag på i många thailändska bokaffärer och blev sålunda inhandlad under min senaste vistelse i landet. Baksidan utlovar bland annat en klar och rättfram beskrivning av de olika buddhistiska traditionerna och lärorna, vilket lät spännande, och boken är logiskt indelad i två huvuddelar; Buddhism in the Time of Buddha och Buddhism after Buddha.

Den stora behållningen visar sig efter läsning framför allt vara den historiska beskrivningen av buddhismens spridning och många förvandlingar/vidareutvecklingar/förvanskningar (välj själv ;-)) under årtusendena fram till idag. På ett - mycket riktigt - enkelt och rättframt sätt beskrivs framväxten av till exempel Mahayana och Zen, och man får en (förhoppningsvis) god uppfattning om både den historiska kontexten till de olika inriktningarna samt deras mest utpräglade särdrag. (Till exempel får man en förklaring till de nationalistiska inslagen i japansk zen-buddhism, som Hitchens beskriver i sin bok).

Baksidan är att boken, framför allt i vissa partier (t ex det om de olika tibetanska skolorna), tenderar att nämna så många olika begrepp, personer och läror vid namn att det hela tenderar att blandas samman, åtminstone för mig. Man hade onekligen varit hjälpt av kartor, övergripande sammanfattningar och/eller summerande grafik, men är tyvärr utlämnad till att ta in kunskapen enbart via löpande text. Slutresultatet blir då att man har lättast att ta till sig information om de läror och inriktningar man har stött på tidigare, om så bara till namnet. I övrigt är det för många begrepp på en och samma gång för att ett bestående intryck ska kunna utkristallisera sig. Men men, man har ju boken kvar och kan återkomma till den i framtiden om man känner för det.

Ytterligare en intressant iakttagelse man gör under läsningen är de ibland mycket bjärta kontrasterna mellan Buddhism as Taught by Buddha och vissa av de senare inriktningarna. Så utlovades till exempel inom The Pure Land School (Ching-t'u) frälsning till den som engagerade sig i kulten och hyllningarna av Buddha Amithaba, det vill säga ett budskap vida skiljt från Sakyamuni Buddhas, om att det är du själv som måste ta dig till din egen upplysning.

Sen kan jag inte låta bli att tycka om avslutningen, i vilken det spekuleras kring huruvida buddhismen snart kommer att uppleva ännu en revival, denna gång i väst..? :-)

En arbetsskada jag troligen dragit på mig under min forskarutbildning är att ständigt ifrågasätta, att ständigt testa min egen uppfattning mot argumentation från någon med annorlunda synsätt. Ett tag efter att jag börjat läsa om buddhism vaknade så en längtan inom mig att få läsa något av någon som är negativt inställd till buddhism. Visserligen är

buddhismen fylld av uppmaningar att själv tänka efter och att inte acceptera något på vilka grunder som helst, men jag har ändå liksom känslan av att de invändningar man kan ha mot den buddhistiska synen på livet kanske allra skarpast formuleras av någon som inte nödvändigtvis är buddhist själv.

Jag hade redan tidigare, i Olle Häggströms bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer, snubblat över biologen Richard Dawkins namn. Dawkins har gjort sig känd som ateisten som vill att andra ateister "kommer ut ur garderoben" - mot bakgrund av t ex undersökningar som visar att ateism i dagens USA ses som ett större socialt black om foten än homosexualitet eller avvikande hudfärg. Jag läste därför The God Delusion, en mycket läsvärd bok där Dawkins framför allt går till attack mot kreationism och "intelligent design", och diskuterar biologiska förklaringsmodeller till varför religion finns. Buddhismen saknar ju dock egentlig skapelseberättelse och faller liksom utanför ramen litegrann i detta sammanhang. Detta är något som Dawkins själv mycket tydligt kommenterar redan i början av boken, i kapitlet om "hypotesen om Gud". Efter att ha talat om att boken framför allt handlar om kristendomen och de övriga två abrahamitiska religionerna, specificerar han:

And I shall not be concerned at all with other religions such as Buddhism or Confucianism. Indeed, there is something to be said for treating these not as religions at all but as ethical systems or philosophies of life.

Ingen lycka i jakten på angrepp på buddhismen i Dawkins bestseller alltså. Jag vände därför mina blickar till ett liknande verk, God Is Not Great av Christopher Hitchens. Hitchens är journalist, och här hittar vi den första (och största?) skillnaden mot Dawkins författarskap. Dawkins är naturvetare och rör sig till största del (förutom i sitt misslyckade anti-Guds-"bevis", se vidare Häggströms bok) inom ett område i vilket han besitter obestridlig kompetens. Hitchens text får emellanåt mer karaktären av rallarsvingar och känns överlag mindre solid vad gäller neutralitet och vinkling, men så är väl en del av syftet att provocera kan man tänka.

I vilket fall som helst, Hitchens har i sin bok ett kapitel med titeln There Is No "Eastern" Solution, i vilket han ämnar avfärda österländska icke-abrahamitiska religioner (då han precis som Dawkins koncentrerar sig främst på de sistnämnda i resten av boken). Det tyvärr mycket korta kapitlet handlar indledningsvis om hans egna upplevelser som BBC-reporter granskandes en indisk sekt, av föga generellt värde kan man tycka, men sedan dyker så äntligen buddhismen upp. Det handlar först om Sri Lanka, ett land som i mångt och mycket förgiftats av ett utdraget inbördeskrig med tydliga religiösa inslag (framför allt hindusim/buddhism), och sedan om hur zen-buddhismen i Japan slöt upp i alliansen med facism och nazism under tiden fram till och under andra världskriget. Och här har vi en klar och tydlig poäng, och en tråkig påminnelse om, att om buddhismen är olik många andra religioner vad gäller till exempel synen på gud/gudar, skapelseberättelse, ritualer för giftermål osv, så är den inte deso mindre användbar i hatets och krigets tjänst, i smutsiga politikers händer, och inte ens den som är tränad i Dhamma under många år är ointagbar för känslomässig och/eller politisk korruption. Dessa exempel är väl också rimligen en illustration av det svåra (omöjliga?) i att införa en "statsreligion" utan att också därmed med säkerhet koppla den till övergrepp på människor, djur och natur i framtiden. Hitchens verkar dock mena att buddhismen som sådan innefattar detta hat och dessa illgärningar [här om Japansk zen-buddhism]:

Although many Buddhists now regret that deplorable attempt to prove their own superiority, no Buddhist since then has been able to demonstrate that Buddhism was wrong in its own terms.

Jag kan i dagsläget för lite om denna inriktning av buddhism för att kommentera detta påstående. Jag vågar dock gissa att Hitchens inte gjort sin läxa ordentligt vad gäller att läsa in sig på buddhism (vilket 7 sidor av cirka 300 kanske skvallrar om) när han skriver följande:

A faith that despises the mind and the free individual, that preaches submission and resignation, and that regards life as a poor and transient thing, is ill-equipped for self-criticism.

För den som spontant delar denna uppfattning torde en bra utgångspunkt vara modern västerländsk forskning om t ex mindfulnessbaserad kognitiv beteendeterapi, i vilken man kan läsa om buddhismens praktik utan att behöva möta ord som Buddha, Dhamma eller Sangha, för att därefter plocka upp en buddhistisk bok och se att där står samma sak, möjligen med en något mer exotisk, österländsk vokabulär. Ibland tar det lite längre tid att nå in till kärnan av ett budskap, och det är inte alltid det är värt den extra tiden. Men ibland tror jag nog att det är det. :-)

För övrigt är alla ovan nämnda böcker (Häggström, Dawkins & Hitchens) mycket läsvärda!

Den tibetanske buddhisten Dzongsar Jamyang Khyentse berättar i introduktionen till sin bok What Makes You Not A Buddhist? hur han på en långflygning hamnar bredvid en man som, baserat på hans utseende identifierar Dzongsar som buddhistisk munk, och hur deras konversation mynnar ut i en lång diskussion om vad buddhism egentligen är. Det visar sig att mannen i flygstolen intill associerar buddhism med ickevåld, frid, meditation och vegetarianism. Dzongsar tycker i och för sig att detta är hedervärt, men känner samtidigt visst missnöje med att Siddhartas lära, för vilken han offrade ett framtida liv i lyx, kommit att bli så associerat med passivitet. Boken syftar sålunda till att klargöra, på ett så enkelt sätt som möjligt, exakt vad det innebär att vara buddhist.

Boken kommer så att vara centrerad kring fyra påståenden (sanningar):

• Alla sammansatta ting är obeständiga (All compounded things are impermanent)
• Alla känslor är lidande (All emotions are pain)
• Inga ting har en inneboende existens (All things have no inherent existence)
• Nirvana är bortom vår föreställningsförmåga (Nirvana is beyond concepts)

Accepterar man dessa sanningar är man buddhist, enligt Dzongsar. (Notera att om jag inte fattat fel är punkt 3 här tolkad ur ett mahayana-perspektiv snarare än ur theravada-perspektiv, kanske någon som kan/vill kommentera?)

I vilket fall som helst, utgångspunkten är mycket lovvärd och introduktionen kändes spännande, vilket var det som fick mig att köpa boken i en bokaffär i Bangkok från första början. Tyvärr kan jag dock inte helhjärtat rekommendera boken. Dzongsar är mycket mån om att knyta an buddhismen till moderna, västerländska fenomen, personer och händelser. Liknelserna (som vanligt när det gäller buddhistisk litteratur är de närvarande i överflöd) är extremt up-to-date vad gäller referenser till västerländska kändisar och företeelser. Tanken är säkerligen att detta ska skapa bättre förståelse, eller åtminstone en känsla av att buddhismen inte är tyngd av sin ålder, men de hamnar snarare i vägen för läsningen och de verkliga poängerna. Det känns sökt, helt enkelt, och det blir för mycket. Sammantaget innebär det att läsvänligheten dras ner.

Det finns dock ett antal passager som är särskilt intressanta. Jag föll särskilt för den naturvetenskapliga approachen till de fyra sanningarna. Dzongsar skriver att sanningarna inte hålls som sanningar av buddhister för att de proklamerats som sådana, utan för att de visat sig fungera i den praktik som buddhismen är, och att om någon skulle visa att en eller flera av dem är falska eller missuppfattningar, så skulle sanna buddhister vara de första att byta uppfattning. Precis som definitionen av vetenskap, helt enkelt. I like! ;-) Dessutom får vi lära oss att eftersom buddhismen inte är en religion som kräver underkastelse så är det också helt okej att neka till att man är buddhist om man känner att situationen så kräver (frågan om hur det hänger ihop med rätt tal lämnas dock obesvarad?).

Sammantaget en helt OK bok. Huruvida du tycker att den är mödan värd att anförskaffa beror troligen på huruvida du uppfattar de moderna referenserna och liknelserna som ett hinder i läsningen eller om du tycker att de tillför ett mervärde. :-)

The Buddha av Michael Carrithers är en kort men otroligt läsvärd beskrivning av Buddha och den tid och det sammanhang i vilket han verkade. Carrithers är professor i antropologi vid Durham University, och tar sig an historien om Buddha med stor värme men även kritiskt granskande av de källor till information som lämnats oss efterlevande. Frågor som Carrithers behandlar rör buddhismen i ett antropologiskt perspektiv - varför utvecklades den just här, just då, och just av Gautama? Och - minst lika intressant - vad skiljde Buddhas lära från den rika flora av alternativa och många gånger liknande läror som florerade i området under samma period? Hur kommer det sig att buddhismen har överlevt i över 2,500 år - och vad är det som gjort den så attraktiv inte bara i Asien utan även för många västerländska tänkare? Boken är seriös utan att vara överdrivet intellektuell i sin framtoning, och man slukar den snabbt! :-)

På knappa hundra sidor ger Carrithers en ordentlig bakgrund till de geografiska och sociala förutsättningarna för Siddharta Gautama, tiden fram till hans upplysning, vad som hände därefter och hans fortsatta engagemang fram till sin död. Carrithers menar att man kan ifrågasätta vissa faktapåståenden i den buddhistiska mytologin, såsom huruvida Siddharta verkligen var prins i ordets rätta bemärkelse (då hans far troligen inte var kung i egentlig mening, utan snarare klanhövding) eller vid vilken ålder han de facto lämnade sitt hem för att söka meningen med livet. Dessa passager utgör en väsentlig den av behållningen med boken, tycker jag, då det är mycket intressant att komplettera/jämföra gängse buddhistisk historieskrivning med synpunkter från källkritisk västerländsk antropologi. Den mycket detaljerade bakgrunden till förhållandena i områdena där Buddha kom att leva sitt liv, med framväxande städer och sammanhörande omvälvning av kastsystemet, är minst lika givande.

Man slukar boken snabbt, den hade gärna fått vara längre. Å andra sidan är väl det den enda invändningen jag har att komma med... Boken är ursprungligen från 1983, min version är en nyutgåva från 1996, kan inte utläsa att den förändrats mellan utgåvorna dock. Eftersom den är liten och inte så ny går den lätt att hitta begagnad för en struntsumma på eBay eller Amazon. Rekommenderas starkt!

Jag lovade ju att det skulle dyka upp lite forskningsresultat här på sidan, ett löfte jag nu tänkte uppfylla med några länkar...

Vi kan börja med att konstatera att forskare vid Harvard, Yale och MIT har visat att meditation förändrar den fysiska strukturen i hjärnan och får hjärnan att växa. Effekten är helt i linje med de förändringar man ser i de delar av hjärnan som kopplar till musikalitet hos en musiker eller visuella och motoriska centra hos jonglörer. Att meditera är helt enkelt ett effektivt sätt att träna sin hjärna. Denna forskning publicerades 2005 och bygger på skanningar av försökspersonernass hjärnor under meditation eller vanlig avslappning.

Vid University of Wisconsin-Madison har man bedrivit mycket forskning, framför allt på effekterna av lojong - tibetansk mental träning med syfte att utveckla medkänsla och kärlek riktad till alla levenade varelser. Man har visat att lojong gör en person mer empatisk och därmed reagerar starkare på beteenden hos människor som är i nöd. Försökspersonerna i denna studie från 2008 fick höra inspelade människoröster under samtidigt skanning av hjärnan med fMRI. Studien, som även finns beskriven här, visar också att övning ger färdighet: man har jämfört tibetanska munkar (med mer än 10,000 timmars meditation i ryggen) med nybörjare (som fått lära sig principerna två veckor innan försöken).

Samma universitet har också visat att lojong förändrar hur en människa reagerar på stress. Studien utfördes på collegestudenter, och visade att de som mediterade mest under försöksperioden var mer motståndskraftiga mot inflammations- och neuroendokrin respons på psykosocial stress än de som mediterade mindre eller de som istället jobbade med självförbättrande program baserade kring information om stress, matvanor och drogmissbruk. Meditation tycks alltså ha fysiologiska effekter som inte är begränsade enbart till hjärnan. Redan 2003 visades att mindfulness-meditation ger effekter som mindre oro, mer positiv inställning och mer effektivt immunförsvar.

Slutligen en länk till resultatet av en studie från University of Kentucky i Lexington, i vilken man 2005 såg att samtliga försökspersoner fick märkbara prestationsförbättringar under en uppmärksamhetsövning som gjordes efter för lite sömn, om försökspersonerna först fick meditera. I detta avseende var meditation bättre än läsning, lättare konversation och till och med 40 minuters sömn.

Sådär! Spännande läsning om man undrar över vad västerländsk forskning kommit fram till i sin undersökning av hälsoeffekterna av Buddhas lära. Mer kommer vartefter, var så säkra! :-)

Den första boken som recenseras här på bloggen är To Have Or To Be? av socialpsykologen Erich Fromm från 1976.

Det är ingen buddhistisk bok i egentlig mening, även om Buddha och hans lära återkommer vid flera tillfällen genom boken - kanske mest uppseendeväckande i slutfasen där Fromms tankar kring hur mänskligheten måste förändras tar sitt avstamp i de fyra ädla sanningarna.

Fromm driver i boken tesen att endast en fundamental förändring i (framför allt västerländska) människans attityd gentemot tillvaron - en förskjutning från att ha till att vara - kan rädda världen från ekonomisk och ekologisk katastrof. Människans två grundläggande sätt att vara, menar han, är en sammanvägning av havande (kopplat till materiell egendom, girighet och aggressivitet) och varande (kopplat till kreativitet, kärlek, omtanke och generositet).

En stor del av boken är en utpräglat intellektuell, humanistisk skildring av de stora tänkarna i Fromms tycke; utöver Buddha bland andra Jesus, Meister Eckhart och Marx. Det är mycket intressant läsning att få följa med i hans resonemang när han sammankopplar dessa människors arbete, även om det finns viss slagsida åt Bibeln - både judisk och kristen tradition (kanske inte så konstigt med tanke på Fromms judiska bakgrund).

Vidare berörs många intressanta ämnen - såsom den nödvändiga avsaknaden av verklig fred i samhällen baserade på havandets inställning, "icke-religiös religion" och marknadskaraktären - när människan till slut ser sig själv som en vara. Havandets innebörd för kärlek och vänskap behandlas också, och jag kan inte mindre än att småle åt passagen om hur även vänskap kan förvandlas till något man "har", en ägodel som är avsedd att skänka social status snarare än något man aktivt deltar i (vadå Facebook?). ;-)

Sammantaget en spännande och givande bok, som är relativt lättläst och bitvis mycket tankeväckande. En diger litteraturlista i slutet kompletterar fint. Rekommenderas! :-)



PS. Boken hittas lätt billigt begagnad på eBay eller Amazon! :-) DS.